Varje dag möter man nya människor. Om det så är i affären, på bussen, på gatan. Som man bara småpratar med för stunden. Som man inte bryr sig om och glömmer tio sekunder efter att man gått från platsen.
Man möter också människor som kommer till att bli ens vänner. Som kommer att betyda mycket för en genom livet och som alltid verkar finnas där. Oavsett. Människor man kanske inte pratar med precis varje dag men som ändå finns kvar.
Sen finns det dem man träffar och lär känna. Som man tror att man kommer hålla kontakten med livet ut. Som man 'känner' då att man verkligen litar på och alltid kommer tycka om! Men som helt plötsligt försvinner. Bara lämnar en. Eller om det är man själv som lämnar? Man kommer på sig själv något eller kanske några år senare. Javisst ja, henne/honom umgicks jag ju med ett tag! Undrar hur hon/han mår nu? Men man kommer sig aldrig till att fråga. Man bara undrar men behåller den undran för sig själv. Och personen i fråga blir ovetandes om att man ens kommer ihåg denna.
Sen finns det de människorna man bara träffar ett litet tag, någon dag eller kanske regelbundet i någon vecka och som sedan försvinner ur ens liv. Men som alltid finns kvar i tankarna. Som man helt enkelt inte kan släppa och glömma hur mycket man än vill. Det mest frustrerande är när man inte alls känner denna person, men så gärna hade velat lära känna. För kanske skulle den bli en av dem som man känner resten av livet sedan. Som alltid kommer vara där för en... Och man aldrig får reda på om den person tänker samma om en själv? Om det ens minns en, eller om du var den här tio-sekunders-personen?
Hur vet man, när man inte får chansen att titta närmre?