Tänkte skriva en förklaring till inlägget nedan, om min ofantliga icke existerande kärlek till detta rum.

no. 1 storleken på rummet är något man kan leva med. I fem veckor. Sen kryper det i kroppen av desperat behov av utrymme! Jag sitter i min soffa hela den tiden jag är hemma, typ. Har ingen annanstanns att ta vägen i rummet.

no. 2 Jag har ingen ugn.

no 3 Ingen mikro heller för den delen.

no. 4 Eller handfat i badrummet.

no 5 Att bo här är som att bo i ett zoologiskt rum för insekter! Varje dag kommer det in nya äckliga, håriga, tusenbenta saker som tar mitt utrymme! Jag sitter och skakar i soffan i timmar innan jag vågar röra på mig. För vågar inte sätta ner fötterna på golvet ifall de kryper upp på mig.

no. 6 Jag har inget riktigt fönster, bara ett yttepytte litet som leder ut i hallen

no.7 Där finns inte ens glas i fönstret utan en kartongbit jag själv smockat dit! Så på fredag och lördagsnätterna får jag höra när mina kära grannar super och går ut och röker.

no. 8 Mitt tak är de som bor på övervåningens trappa. Och eftersom de jobbar natt/morgonskift etc så sover jag oftast inga hela nätter i streck.

no. 9 Nån på övervåningen har världens sämsta mage?! Världens äckligaste bajsdot tränger in här då och då så jag måste fly ut på timlånga promenader!

no. 10 Jag får inte in kanalerna på min TV!

Kan fortsätta mera, men vill inte låta negativt inställd till rummet, you know. Ahhmeen mah gad.
Inte ens läget, att det är hur centralt som helst väger upp det här. Det enda jag gillar med det är den vackra tingen i rockbagen. :) Men vågar inte röra den, får det var där tusenfotingen försvann bakom igår....