Tänk när man var ett litet barn. Hur allting såg så annorlunda ut. Och hur stort allting var.
Tänk dig när du -hur länge som helst- kämpat för att komma upp för den där långa backen. Som du tävlade med din kompis att hinna först upp för. När du sen står högst upp på kullen och tittar ner på allt där nere. Hur smått allt är. Sen kommer höjdpunkten. varför du tagit dig upp. Du släpper alla hämningar, slänger dig fram och rullar ner för backen! Hur kul är inte det. Att inte tänka, bara rulla rulla rulla. Hela världen snurrar och världen har kontrollen. Du bara rullar vidare. Och har grymt skoj!
Nu för tiden orkar man inte uppför backen. Det krävs tankar på anledning, och mycket motivation. Men rätt som det är tar man sig dit igen. Man står högst upp på kullen och tittar ner på allting där nere. Hur smått allt är. Sen.. kommer höjdpunkten? Nej. Först passerar många tankar hjärnan. Tänk vad lortiga kläderna blir, massa sand och gräsfläckar. Tänk om det ligger hundbajs på marken, Kanske stenar man slår sig på. Eller rent av glassplitter.
Så står man där och tänker på konskvenserna. Koncekveserna man inte ens vet om man måste ta. Att det kommer att inträffa. Man ältar redan saker som inte hänt, men som kanske händer. Varför gör vi så? Varför, när vi blivit äldre - och klokare - tänker på så mycket på saker som kan hända? När vi inte alls har nån anledning att tro det.  Vad fan. Det är bara att slänga sig iväg.. och rulla....