Confession of a confused mind.
Neej, jag orkar inte vara possitiv nu, är för trött för det Och skulle jag strunta i det leka possitiv ändå skulle det bli fel, och som om någon hackat min blogg.
Just nu är jag så jäkla förvirrad, och stressad hela tiden. Utan egentlig anledning. Men jag tror jag är stressad över livet, eller hur fan man ska säga?
På lördag åker vi till Nyköping och kollar mitt boende, antar att en del av stressen kommer därifrån, att jag fortfarande inte vet var och hur jag ska bo. Men det märket jag ju då.
Sen är jag orolig inför hela grejen. Själva flytten till Nyköping. Ingen jag känner i närheten, långt hem, klara mig helt ensam, hålla stenhård koll på ekonomi och så vidare. Sen skolan. Jag hoppas och tror att det kommer bli grymt kul och att jag lär känna klasskamraterna. Men självklart kommer det där "tänk om". Tänk om allt skiter sig och jag inte hänger med, tänk om jag inte lär känna någon, tänk om... blahblah. Jag orkar inte?
Och så läste jag My's blogginlägg om vad hon skrev allting som jag vill kan jag göra.
Jag vill inte heller vakna upp en dag och inse att jag inte gjort nånting i livet som inte varit värt någonting. Och att man inte gjort allt man egentligen vill göra, eller vara den man egentligen vill vara!
Och nu har jag en chans att börja det eller hur? Jag kan vara den jag vill vara utan att folk stör sig. Eller? Ingen där har redan förutfattade meningar om hur man ska vara som person, ingen förväntar sig att man ska vara på ett visst sätt. Vilket är lätt hänt här. Alla tror de vet hur alla är.
Nu behöver man inte hålla tillbaka sig själv, utan säga vad man tycker och göra vad man vill.
Men självklart kommer den där ångesten krypande och kväver mig längsamt. Har jag verkligen valt rätt nu? Är det här vad jag egentligen vill göra?
Jag blir galen, och vet att jag inte ska gå och grubbla och älta det här. Men det finns alltid där, eller hur?
Men jag vill bara leva, må bra, slippa grubbel och ångest och bara ta dagen / livet som det kommer....
... varför ska det vara så svårt??
Tänk om...är nog den vanligast frasen i min hjärna nu också. Att inte veta vad som kommer hända i/med ens liv är den absolut jobbigaste och ångestfyllda känslan man kan ha...Blää! Men som vi skriver, nu är våran chans att göra något av våra liv, bli dem vi vill vara (och kanske egentligen är?!)Fan vad djupt det blev(!)och bara så du vet! Allting som DU vill kan DU göra!
Kramar!
Vara precis som man vill, vara sig själv. Är det lättaste då? Att veta hur man är, utan att spela nånting. Svårare än man tror.
"Alla tror de vet hur alla är"
Men så du kommer dit, ny dag med ny klass. Du ska vara dig själv ingen annan, och om du bott i torsby hela ditt liv. Och verkar som alla tror fel om dig, hur ska du helt plötsligt vara dig själv om du tydligen inte varit den personen de senaste 20 åren?
=)
